Plats Läsdagbok: Plats av Pija LindenbaumTitel: Plats
Författare: Pija Lindenbaum
Utgiven: 2013
Förlag: Norstedts
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Det känns som Pija håller mig som läsare i det där rullkopplet. När jag börjar komma in i en scen, får lust att veta mer, rycker hon till. Snaran dras åt, det tar tvärstopp och jag känner mig förvånad.

Jag förstår den där känslan inför sin egen bok som Pija Lindenbaum gav uttryck för i Babel. Hon pratade om den nästan med avsmak. Jag förstår att hon inte tyckte det var så kul att skriva den. Det är ingen kul bok. Kvinnan som är berättelsens huvudperson är inte heller kul. Inte sagt att det är en dålig bok för det, men jag har svårt att gilla den.

Det är scener från en kvinnas liv vi får ta del av. En kvinna som tycks ha klivit igenom det sociala livets alla illusioner och ser på alla med en mörk pessimistisk och genomskådande blick. Och det är jobbigt att ta del av, det väcker avsmak för kvinnans omgivning till en början, men senare även avsmak för kvinnan själv. Jag tror att många kan känna igen sig i vad den här kvinnan upplever. Någon gång upplever säkert de flesta den där känslan av att genomskåda och inte vilja spela med, bara vilja bort från allt och isolera sig. På så vis är boken oerhört träffande. Med ett mycket sparsamt och ibland poetiskt språk förmedlar Pija denna känsla mycket starkt.

Kvinnan väljer att isolera sig från sin man och son. Hon lämnar sitt jobb och flyttar in i en lägenhet någon hyr ut. Hon skaffar en valp. Och här börjar alla mina tvivel kring huvudpersonen komma. Vad är det hon vill egentligen? Ser hon sig bara som ett offer? Blir hon hemsk för att allt omkring henne är hemskt? Jag börjar få svårt att förstå henne. Kanske är hon så pass sjuk och deprimerad att hon blir sådär svårförståelig. Valpen är intressant. Efter ett tag börjar jag undra om valpen egentligen är hennes man, i hennes deprimerande dimmiga tankar?

Jag gillar vanligtvis böcker där man kan tolka mycket själv. Där språket i sin enkelhet, men exakthet, spar på sig och jag som läsare kan fundera. Men här får jag svårt. Kvinnan i boken promenerar med valpen i ett rullkoppel. Hon beskriver hur den lärt sig hur lång linan är, men ibland glömmer valpen bort sig. Kvinnan tycker det är plågsamt att se hur det rycker till och sätter stopp för hans framfart. Det känns som Pija håller mig som läsare i det där rullkopplet. När jag börjar komma in i en scen, får lust att veta mer, rycker hon till. Snaran dras åt, det tar tvärstopp och jag känner mig förvånad. Och egentligen handlar det ju om att jag tycker berättelsen är intressant, men att jag hålls utanför. Det blir för stora tomrum för mig som läsare att fylla i.

Pija Lindenbaum kommer fortsätta vara en stor favoritförfattare vad det gäller barnböcker för mig. Hennes debut i vuxenvärlden är helt klart intressant, men jag har svårt för att gilla boken.