Pojken som svävade Läsdagbok: Pojken som svävadeTitel: Pojken som svävade
Originaltitel: The terrible thing that happened to Barnaby Brocket
Författare: John Boyne
Översättning: Anna Strandberg
Utgiven: 2013 (på svenska)
Förlag: B. Wahlströms
Rek. läsålder: 9-12 år
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Det dröjer bara några sidor innan jag tänker “Roald Dahl”! Och med det har kraven på boken höjts till skyarna.

Temat känns så mycket Roald Dahl att det är omöjligt att inte Boyne har hämtat inspiration från honom – barn i utanförskap med en oförstående vuxenvärld och en blandning av realistiskt och smått magiskt. Jag får mina funderingar bekräftade när Roald Dahl plötsligt nämns vid namn. Skönt, tänker jag, då sticker Boyne inte under stolen med sin inspirationskälla.

Men eftersom Dahl är en av mina stora favoritförfattare blir man ju direkt mycket kräsen. Jag försöker därför att tänka bort det så mycket som möjligt. Det udda med Barnaby Brocket i den här boken är att han trotsar tyngdlagen, han svävar. En stor skam för hans föräldrar som avskyr allt som inte är normalt. En dag släpper mamman helt enkelt loss honom och han svävar iväg. Det leder honom till flera av jordens hörn och till möten med andra ovanliga och oförstådda människor.

Jag gillar det här riktigt mycket ungefär fram till att mamman släpper loss Barnaby. För sen faller boken in i en historia som inte håller mig lika engagerad. Såna där världsomseglingar, där huvudpersonen möter den ena efter andra personen, måste det finnas många exempel på. Och det är ju mycket knepigt, men trots att jag själv älskar att resa, är det sällan ett sånt upplägg i böcker funkar för mig. Eller så funkar det inte för mig i just barnböcker där man inte uppehåller sig så länge vid varje möte. Närmast tänker jag på bokserien om Lilla E, där jag bara läst första boken men där följande böcker verkar följa samma mönster. Hon ger sig ut på en resa i Stockholm och träffar olika udda personligheter. Det känns bara hattigt.

Den stora skillnaden i Pojken som svävade är att det finns ett engagemang för huvudpersonens utsatta situation, hur ska han lyckas ta sig tillbaka hem och hur ska det gå när han återser sina föräldrar? Det finns ett underliggande tema om utanförskap och om att vara annorlunda, som håller ihop berättelsen. På så vis lyckas Boyne ändå locka mig vidare. Jag gillar ju även böcker av det här slaget där världen känns som vår, men där inslag av overklighet bryter in på ett naturligt vis.

Pojken som svävade är inte Roald Dahl, men ändå läsvärd och underhållande. Och den slutar bra och filosofiskt, det gillar jag.