The Cuckoos calling Läsdagbok: The Cuckoos Calling av J.K RowlingTitel: The Cuckoo’s Calling
Författare: Robert Galbraith (J.K Rowling)
Utgiven: 2013
Förlag: Sphere Books
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Rowling får mig att vända blad efter blad. Utan att berättelsen egentligen känns så märkvärdig, så lever den intensivt i bilder för mitt inre.

Att läsa Rowlings andra vuxenbok på engelska var ett bra val. Precis som ”Den tomma stolen” är boken rik på dialoger och personerna framträder starkt och levande med hjälp av nyanserna i originalspråket.

Det är en deckare och Rowling introducerar sin privatdetektiv Cormoran Strike, som det redan pratas om ska återkomma i fler böcker. Det finns tre saker som jag tycker samspelar och driver berättelsen framåt:

Cormoran Strike själv. Han är ingen anonymiserad detektiv. Jag vill veta hur det kommer att gå med hans egna privata bekymmer. Det kan tyckas lite mastigt med en privatdetektiv som är son till en känd musiker, ex.soldat som har blivit av med sitt ben i Afghanistan, samtidigt som hans smått elaka fru just lämnat honom. En icke erfaren författare hade kanske inte kommit undan med alla dessa saker, men Rowling behärskar det fruktansvärt bra. Strike är Hercule Poirot, med den stora skillnaden att han super sig störtfull när kärleksbekymren hopar sig, sover i en tältsäng på kontoret och plågas av smärtor från sitt avkapade ben. Smärta, kärlek och personliga bekymmer – han blir som av kött och blod, levande inför läsaren.

Relationen Strike-Robin. Robin blir i bokens början placerad som en temporär sekreterare till Strike. Och det är delvis genom hennes iakttagelser vi lär känna honom. Dem emellan utvecklas ett spännande förhållande i den ömsesidiga respekt de hyser för varandra. Robin är ung, nyförlovad och triggad av spänningen i fallet. Men hennes entusiasm, hennes noteringar om Strikes privatliv, är något hon professionellt håller undan. Strike i sin tur fascineras av en kvinna så olik sin hänsynslösa ex.fru, utan att någonsin förlora respekten för Robins integritet. Det enda som gör mig lite besviken är att Rowling inte inkluderat Robin ännu mer under berättelsens gång.

Fallet. Fallet självklart. Supermodellen Lula Landry har fallit från sin balkong en vinternatt. Det har konstaterats vara självmord, men några månader efter hennes död kontaktar hennes bror Strike. Han tror att det kan handla om mord. Trots att Strike är närmast utblottad och pank, är det inte självklart att han ska ta sig an ett fall som utretts och dissekerats av både polis och media. Han säger dock ja och vi följer hur han steg för steg försöker fastlägga vad som egentligen har hänt. Det tar oss med till möten med excentriska modedesigners, ex.pojkvänner, en splittrad familj m.m.

Boken är inte märkvärdig i sitt språk eller sin handling, men dess förmåga att suga mig in där mellan bladen ger den ett mycket gott betyg. Det känns som att följa en bra deckarserie på tv, som man inte vill ska komma till sista avsnittet. Den största invändningen jag har, vilket var samma upplevelse jag hade när jag läste ”Lustmordet”, är att upplösningen inte riktigt motsvarar den spänning som byggts upp under bokens gång.