VALARN1 Läsdagbok: Valarnas sång av Jacqueline WilsonTitel: Valarnas sång (The longest whale song)
Författare: Jacqueline Wilson
Översättare: Barbro Lagergren
Utgivningsår: 2012 (på svenska)
Förlag: Alfabeta
Rek. läsålder: 9-12 år
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Handling: Här träffar vi Ella, vars mamma väntar barn med Ellas styvpappa Jack. Tidigt i boken förstår vi vad det kommer att handla om. Ellas mamma hamnar i koma efter förlossningen och Ella, Jack och den nyfödda Samson möter en oväntad och jobbig tillvaro. Som inte bara är nedtyngd av mammans ovissa tillstånd, utan även av Ellas motvilja mot Jack och Jacks oerfarenhet av att ta hand om små barn.

När jag hade läst Om man heter Robin, suktade jag efter en ungdomsbok med durklang. Det här var ju inte direkt vad jag sökte, tänkte jag de första sidorna av Valarnas sång. Men det visar sig att boken trots en sorglig inledning lyckas hålla sig med nosen över ytan faller inte ner för att bli rakt igenom en sorgsam bok. Boken är berättad ur Ellas perspektiv och i början har jag lite svårt att förstå vilken ålder hon är tänkt att vara i. Kanske 9-10 års åldern? Det här är en konst tycker jag. Att en bok berättas ur ett barns perspektiv på ett moget vis, utan att bli lillgammalt eller orimligt. Berättelsen träder fram som starkast genom porträtten av Ella och Jack, tycker jag. Visst, det är ju lite klyschigt med den trotsiga dottern som har svårt för sin styvpappa, men genom att de tillsammans går igenom något jobbigt hittar fram till varandra. Men det funkar bra här. Jag tycker det är nästan rörande att se hur Ella genom boken växer och lär sig att hantera sorgen. Det finns en annan berättelse i boken och det är om Ellas förtvivlan över att hon håller på att förlora sin bästis till en annan tjej. Kanske är även detta klyschigt. Ella ställs istället inför bråkiga situationer med en av klassens tuffa tjejer och till slut måste de börja förstå varandra. Men även det funkar bra här tycker jag. Jacqueline Wilson verkar ha förmågan att skildra sådana här relationer på ett oerhört trovärdigt sätt. Bokens titel anspelar på det specialarbete om valar Ella börjar skriva och som blir en av hennes stöttepelare under den jobbiga tiden.

Jag har vissa invändningar: Ibland känns det ändå lite lillgammalt eller för “bra för att vara sant”. Som att Ella utan konstigheter blir den där duktig extramamma för Samson. Eller som när Ellas klasskompis Joseph säger att Ellas mamma inte kommer att dö, att han går i kyrkan varje söndag och att de brukar be för sjuka människor och att han därför ska be en bön för Ellas mamma. Ibland undrar jag om det är översättningen som spelar spratt, att det kanske låter mer naturligt på engelska. Vissa saker känns lite knepiga, som översättningen till barnvagnsinsatsen t.ex. Varför inte bara skriva barnvagnen, känns inte så troligt att ett barn i Ellas ålder heller skulle använda ett sådant ord. Slutet känns lite väl avhugget. Nästan som att författaren inte orkar mer.

Men trots detta är det här en bok som jag gillade. Välskriven, trovärdiga porträtt, sorglig, nästan lite poetisk ibland och utan att förlora en känsla av optimism. Läsåldern för en sån här bok är knepig att uppskatta tycker jag. Den kan likväl uppskattas av tonåringar och vuxna.