Vi kom över havet Läsdagbok: Vi kom över havetTitel: Vi kom över havet
Originalets titel: The Buddha in the attic
Författare: Julie Otsuka
Översättning: Ulla Roseen
Utgivningsår: 2012
Förlag: Albert Bonnier
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Första gången jag såg den här boken fångade den min blick i Bonniers skyltfönster på Sveavägen. Det lilla och annorlunda formatet och det fina omslaget var helt klart lockande. Nu vet jag att även texten har ett annorlunda format. Och jag är förvånad över hur oerhört starkt det rör sig fram. Hur kraftfull en så spröd liten bok kan vara.

Handling: På 1920-talet färdades japanska kvinnor med båt till Kalifornien som s.k postorderbrudar. Deras blivande makar var japaner redan bosatta i Amerika, som genom korrespondens utlovats vara stiliga, välbeställda och trygga män. Vi får följa kvinnorna från båtresan till ankomsten och den ohumana verklighet som möter dem på samhällets botten, där de gör det slitsamma arbete som hänvisats till invandrare, grovjobbet på fält, i hem, i kemtvätt. Kvinnorna blir sina makars extra arbetskraft, deras uppasserskor, deras barnföderskor, deras allt och inget.  

Det smått unika i den här boken (vad jag kan se) är att huvudpersonen är många kvinnors röster och öden, men ändå smälter de samman till en och samma utan att man tappar detaljer om de enskilda individerna. Vi följer och engageras i henne (och dem alla) genom alla slitsamma år. Genom mötet med det annorlunda amerikanska samhället, rasismen, förnedringen, smärtan, saknaden. Sakta rinner det japanske arvet av dem tills de en dag blir hånade av sina egna barn. Det är smärtsamt att ta in hur dessa människor (och många andra invandrargrupper) utnyttjades och slets ut. Kulmen blir krigets ankomst då japanerna plötsligt utpekas som förrädare. De börjar ljudlöst att föras bort för att aldrig komma tillbaka.

Språket: I det här läget önskar jag att jag vore språkvetare med alla verktyg i lådan eller en knivskarp litteraturanalytiker. Eller nåt. Därför att språket är annorlunda än i andra böcker och jag vill förklara hur, men hittar inte riktigt medlen. Berättelsen förmedlas genom ögonblicksbilder från olika livsöden, genom uppräknanden, som sätter an en ton och melodi för hela boken i stil med:

Vi berättade sagor för dem om sparvar med utskurna tungor och tacksamma tranor och duvungar som alltid kom ihåg att låta sina föräldrar sitta på den högsta grenen. Vi försökte lära dem att uppföra sig […]. Vi berömde dem när de var snälla mot andra men sa till dem att de aldrig skulle förvänta sig någon belöning för sina goda gärningar […]. Vi lärde dem att aldrig skryta […]. Det är bättre att fara illa än att handla illa. Du måste återgälda allt du får. Var inte högljudd som amerikanerna.

Det är otroligt hur poetiskt och vackert det här uppräknandet blir. Och närvarande. För vi får egentligen aldrig komma riktigt nära någon av de japanska kvinnorna, de skymtar bara förbi. Ändå talar de så tydligt tillsammans och man förstår. Jag kommer på mig själv med att tänka på visan Det gåtfulla folket. Själva rytmen, sättet att ge små ögonblick från olika människor som tillhör en grupp. Där går en pojke som skrattar åt snö. Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar…

För att avsluta: Jag blev gripen av den här romanens sätt att förmedla de japanska kvinnornas öden. Det är en ofta grym berättelse som träder fram och det är jobbigt att tänka att det knappast är något som hör till historien utan är verklighet för många människor idag. Det är en jobbig påminnelse om hur rasism och ojämlikhet skär genom många livsöden. Och hur lätt många människor glöms bort väldigt snabbt.