9789174610840 large de sma hastarna i tarquinia pocket Läsdagbok: De små hästarna i TarquiniaTitel: De små hästarna i Tarquinia
Originaltitel: Les petits chevaux de Tarquinia
Författare: Marguerite Duras
Utgivningsår: 2012 (först utgiven 1953)
Förlag: Lind&Co
Översättare: Suzanne Palme
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Hos Marguerite Duras loja och uttråkade semesterfirare finns en påfallande ytlighet och en aversion emot att ta tills sig något som är allvarligt eller ansvarskrävande. Hon gestaltar redan här den starka känsla av isolering som skulle bli ett genomgående tema i hela hennes författarskap. Den sammansvetsade gruppen som inte tål några utbrytningar. (ur Annina Rabes förord).

Jag har saknat fransk litteratur. Som mest läste jag när jag bodde i Frankrike och då uteslutande på franska. Det var då jag upptäckte några stora favoriter, som t.ex. Romain Gary. Marguerite Duras utforskade jag som student i franska på universitetet, men boken ”De små hästarna i Tarquinia” hade jag inte hört talas om. Boken tillhör författarens tidigare verk och utkom året innan den uppmärksammade ”Bonjour Tristess” av Francoise Sagan. Kan Sagan ha inspirerats av Duras bok, undrade Kajsa Ekis Ekman i DN 2011. Likheterna finns onekligen. Men Duras bok lägger sig tyngre över mig, på ett sätt som får mig att för alltid vilja fly den där händelselösa strandsemestern, så fylld av icke-händelser och leda. Det händer inte så mycket, ändå lever boken, ändå talar och förmedlar den vad som säkerligen var tanken.

Vi följer två par på semester i en italiensk by vid havet, i sällskap av en väninna, ett barn, en barnflicka och ”mannen” – den man kvinnan i det ena paret vill vara otrogen med. I bakgrunden finns en händelse som drabbat byn några dagar tidigare. En minröjare har sprängts i luften och hans föräldrar vägrar skriva under dödsattesten. De har satt sig uppe i bergen och vägrar. Semestersällskapet besöker dem med jämna mellanrum. Men egentligen så händer knappt det.

Man klagar över den fruktansvärda värmen, som obarmhärtigt lägger sig som ett lock varje dag. Man har sina rutiner, går upp, äter, dricker ett antal Campari bitter, går till stranden, spelar boule. Semestern blir nästan till en fångenskap och små försök eller antydningar till försök görs för att fly den: Vara otrogen? Åka till dansstället på andra sidan floden? Göra en kort resa någon annanstans?

Det är svårt att förmedla varför man ska läsa en bok som verkar innehålla så lite handling. Men det är nästan det som gör boken läsvärd. Hur Duras lyckas förmedla det här kvava fängelset, som inte har någon som helst attraktion på mig, men ändå håller mig fast. Hur hon med enkla medel målar upp dessa människor, deras banala samtal, rutinmässiga bestyr och deras fullkomliga tristess.