Mannen på den blå cykeln Lars Gustafsson1 Läsdagbok: Mannen på den blå cykelnTitel: Mannen på den blå cykeln
Författare: Lars Gustavsson
Utgivningsår: 2012
Förlag: Atlantis
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Året är 1954. November. Tidig skymning över tomma fält och avlövade ekdungar. En ensam man på en blå cykel strävar mot vind och regn på grusiga småvägar. Efter en vurpa som kunde ha slutat illa eller som möjligen också har slutat illa tar han i brist på bättre sin tillflykt till en gammal herrgård nere vid Mälaren. Den visar sig vara full av liv och överraskningar och framförallt av en hemlighetsfull förflutenhet som på ett vagt sätt tycks vilja införliva också den resande (från bokens baksidetext).

Jag har tidigare bara läst en bok av Lars Gustavsson, Bernard Foys tredje rockad, och jag läste egentligen bara den första delen av tre på riktigt. Den andra delen halvläste jag och i den tredje delen gav jag upp. Det som hade börjat som en helt fantastisk historia, blev för knepig för min smak. Men jag anar att det kanske är typiskt för författaren. Den så detalj- och inlevelserika historien, som blandas med någon slags av fantasi- och drömvärld. Det återfinns även i Mannen på den blå cykeln. Men känslan här blir istället att historien tar slut alldeles för snabbt, att den knappt hann börja. Jag hade velat ha dubbelt så mycket mer.

Jag har träffat Lars Gustavsson två gånger på kort tid. Första gången då han signerade boken åt mig på bokmässan i Göteborg och andra gången när vi var och lyssnade på honom på Stora Läsardagen i Kulturhuset. Han berättade då om bakgrunden till boken. Hans son hade vid en familjesammankomst en jul tagit fram ett gammalt fotoalbum ur bokhyllan och intresserat sig för de gamla fotografierna tagna av Lars Gustavssons far. Det är dessa fotografier som har inspirerat boken och några av dem finns även publicerade däri.

Det är lite svårt att säga vad historien i den här boken egentligen är, men den är lite filosofisk, lite existentialistisk, den är vemodig och vacker med sina målande beskrivningar. Det är den trevligaste höstboken helt enkelt. Några citat, som jag gillar från boken:

Dungarna av mäktiga ekar är ännu halvvägs gröna och ser så stilla, så kloka ut. Vågorna slår lugnt mot stranden och de små klapperstenarna skrattar under deras milda beröring.

Det enda han just nu ville var att förbli djupt nedsjunken i denna fåtölj, att glömma var han var och vart han var på väg, kort sagt att ett ögonblick befria sig från denna egendomlig tryckande och hetsande känsla av att alltid behöva vara någon särskild, som föreföll honom vara den största olägenheten med att vara människa.