maskarna pa carmine street Maskarna på Carmine StreetTitel: Maskarna på Carmine Street
Författare: Håkan Nesser
Utgiven: 2009
Förlag: Albert Bonniers förlag
Adlibris ¦ Bokus

Håkan Nesser är en författare som, hur mycket han än har skrivit, jag inte har tagit till mig. Man kan ju inte ta in allt och alla, men sen har där även funnits en förutfattad mening att hans böcker inte varit för mig. Jag fick därmed en rejäl knäpp på näsan när jag läste Maskarna på Carmine Street, herregud vilken bra bok!

Det jag uppskattar allra mest är språket. Det är tyvärr sällan jag läser böcker där språket behandlas så bra och snyggt. Det är klass i språkbehandlingen på något vis. Sen är berättelsen sinnrikt konstruerad och lyckas med det där sällsynta att plantera en känsla. Det är få böcker som lyckas med det, sätta an en ton som man omges av så fort man börjar läsa.

Några gånger drar jag paralleller till Steglitsan av Donna Tartt. Det är såklart inte bara New York-miljön, utan något med själva berättandet. Och precis som i Steglitsan kommer jag till en punkt då jag tänker att “vänta nu, händer det inte lite väl mycket konstiga grejer för att det ska vara troligt”. I Nessers fall sätter sig tvivlet dock aldrig riktigt. Som läsare har jag full tillit till att det kommer att gå vägen.

Det är ett sammanträffande att även den här boken handlar om ett försvinnande av ett barn när jag precis läst In i labyrinten. Precis som i Sigge Eklunds fall ligger en hel del vikt vid relationerna efter försvinnandet. Och jag gillar hur Nesser lyckas nästla fram stämningen mellan föräldrarna Erik och Winnie. I Sigge Eklunds bok blev det försvunna barnet nästan sekundärt i skuggan av relationerna, en gestalt som tycktes ha funnits i skuggan även så länge hon fanns där. I Maskarna på Carmine Street är barnet konstigt nog också väldigt frånvarande, inte bara genom att det är försvunnet, utan genom att jag som läsare aldrig får en uppfattning om vem barnet är. Men jag vet inte om man ska lägga någon tolkning i det, ibland kan jag konstigt nog känna att barnet inte tycks vara så viktigt trots att allt kretsar kring det. Och det är kanske för att även här hamnar de vuxnas relation till varandra och till sig själva i första hand.

Jag har redan rekommenderat boken till en läsare och kan fortsätta med den rekommendationen här. Själv kommer jag fortsätta att upptäcka Håkan Nesser.