Minnen av David Foenkinos Minnen av David FoenkinosTitel: Minnen
Originaltitel: Les souvenirs
Författare: David Foenkinos
Översättare: Sofia Strängberg
Utgiven: 2013 (på svenska)
Förlag: Sekwa förlag
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Foenkinos tecknar ett realistiskt porträtt av hur en ung man ställs inför ålderdomen och döden (även om det inte är så vanligt med farmödrar som rymmer).

Det jag tycker Foenkinos har lyckats med är att väva ihop trådarna som håller eller inte håller ihop flera generationer. Berättarjaget är den unge Patrick som jobbar som nattportier på ett hotell, samtidigt som han drömmer om att skriva en roman. Han ställs inför en helt ny situation när hans farmor, i princip mot sin vilja, flyttas till ett ålderdomshem. Hur handskas man med relationen till åldrande föräldrar och mor- och farföräldrar som står inför döden? Patrick börjar engagera sig mer i sin farmor än vad hans egen far gör och när farmodern en dag är försvunnen ger han sig av för att söka efter henne.

Jag trodde länge att Patricks relation till farmodern var berättelsens kärna, men så är det inte. Patricks liv fortsätter även bortanför henne. Det är mer en skildring av Patrick och hur han handskas med flera olika relationer – den med farmodern, pappan, mamman, chefen och flickvännen.

Foenkinos har skrivit på ett sätt som om det faktiskt var han själv som berättade. Han har t o m slängt in fotnoter, fler i början av boken. Fotnoterna är dock bara en lite längre utläggning av texten, så jag förstår inte vad de fyller för funktion eller varför de inte lika gärna kunde ha ingått i texten. Samma sak med vissa parenteser. Ett exempel är den här meningen:

Vi satte oss på en bänk framför en grav utan blommor (en avliden som inte kan ha varit särskilt omtyckt).

Det som står inom parentes kan väl ingå i meningen eller skippas helt? Kan inte läsaren själv få tolka varför graven inte har några blommor? Berättelsen är även uppblandad med olika minnen. Det är korta ögonblicksbilder från personer vi möter i boken, men även författare och konstnärer som nämns eller som kanske bara har inspirerat Foenkinos? Jag är inte helt förtjust i dessa heller. I viss mån ger de ett djup och perspektiv till berättelsen, men ofta känner jag bara att det känns lösryckt och mer som något slags av research-material.

Då och då snubblar den här boken mot att vara så där franskt sentimental som såna där gamla franska visor kan vara. Det gillar jag inte. Som tur är balanseras det upp med annat. En del humor t.ex. Och många bra beskrivningar av åldrandet och döden, t.ex:

Tre generationer män. Jag tänkte att nästa gång var det hans tur, och han tänkte troligen samma sak. Som i ett skyttegravskrig, där den som dödar soldaten framför omedelbart flyttas fram i främste ledet för blodbadet. Det är fadern som håller döden på avstånd, som skyddar.

 “Minnen” är sammanfattningsvis en läsvärd bok, som jag gärna rekommenderar!