Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Minnet av Mio Min Mio

IMG 20130313 165635 300x300 Minnet av Mio Min MioJag tog spontant med mig Mio Min Mio från bokhyllan när vi åkte. Jag har inte läst den i vuxen ålder och ville se hur det var nu igen. Det är lustigt hur Astrid Lindgrens böcker är så starkt förknippade med hennes röst för mig. Jag kan verkligen höra tonläget och mystiken när hon säger “Var det någon som hörde på radion den femtonde oktober förra året?”.

Dagen med dåligt väder vid Bodensjön sträckläste jag så Mio Min Mio och slogs av flera saker. Det var så mycket jag inte minns vad det gäller personer och handling. Det som sitter kvar är snarare en känsla av sällsamhet och mystik. Jag slogs av hur sorgsen stämningen är, berättelsen vill ju skänka hopp, men som vuxen slås jag ändå av det sorgliga. För Mio kan lika gärna vara Bo Vilhelm Olsson som sitter på en bänk i Tegnérlunden och fantiserar om sin fader konungen. Som i andra fall med Astrid Lindgren är språket bitvis poetiskt, vilket bl.a. framkallas genom upprepningar. Jum-Jum upprepar t.ex. meningen “…och om vi inte vore så små och ensamma”. Det är ju förresten poesi i mycket annat i boken; sorgefågeln, hästarna, väverskan som väver i månsken. Jag är nyfiken på hur man som barn tar till sig det här. Något annat som är intressant är att se hur språkbruket har förändrats sedan den skrevs eller framförallt bruket av kommatecken. Jisses vad mycket kommatecken det var. Det stör flytet emellanåt: “Men jag hörde, hur han skrattade, ett underligt, kusligt skratt. Det var som om han inte riktigt visste, hur man skrattar”. Jag kan verkligen inte förstå kommatecknen innan “hur” i de här meningarna, känns bara som stoppklossar.

Men finfint var det att få läsa Mio Min Mio igen. Känslan av sällsamhet lägger sig hos mig på samma sätt som när jag var barn.

4 Comments

  1. Jag älskar Mio min Mio, just för det poetiska och det sagoskimrande språkets skull. Men kommateringen var mycket märklig, det håller jag med dig om.

    Och Astrid har själv har sagt i en intervju att Bo Vilhelm Olsson “egentligen” sitter i Tegnérlunden hela tiden. (Och att allt alltså händer i hans fantasi.) Men att man inte får berätta det för något barn …

  2. Lustigt, men det är bara några dagar sedan som en kollega och jag diskuterade boken och hur lite vi minns av den. Det är nog dags för mig att läsa den igen. Tack för tips!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*

*

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright