mitt berlinbarn 175x300 Mitt BerlinbarnTitel: Mitt Berlinbarn
Originaltitel: Mon enfant de Berlin
Författare: Anne Wiazemsky
Översättare: Ragna Essén
Utgiven: 2012 (på svenska)
Förlag: Elisabeth Grate Förlag
Adlibris ¦ Bokus

I Ett avgörande år berättade Wiazemsky om sig själv och sin relation med den berömde franske filmskaparen Godard. Om den skrev jag:

Den här boken träffar helt rätt hos mig. Som frankofil och som älskare av verklighetsbaserade, mer eller mindre historiska romaner, är det här näring för själen.

Jag trodde därför att även Mitt Berlinbarn skulle passa mig. Här berättar Wiazemsky sin mammas historia under åren då världen stod och darrade mellan ett krigsslut och kalla kriget. Claire Muriac är dotter till nobelpristagaren i litteratur, Francois Muriac och uppvuxen i en kulturell sfär i Paris. Jag uppfattar det som att hon inte känner sig hemma där utan vill bryta sig loss, bli sin egen och skapa sin egen historia genom att utföra något meningsfullt. Hon engagerar sig i Röda korset som ambulansförare, ett uppdrag som till slut tar henne till ett sargat Berlin.

Det finns så otroligt mycket spännande stoff i den här boken. Relationen mellan Claire och hennes föräldrar, mötet med Berlin och de besegrade tyskarna. Relationen mellan de olika nationaliteterna i en tid där man precis lämnat kriget, men otroligt mycket elände finns kvar, samtidigt som nya spänningar uppstår. Mötet och kärleken mellan Claire och ryssen Yvan Wiazemsky. Och så det spännande att det är en verklig livsberättelse.

Varför har då denna bok varit så oerhört frustrerande och seg att ta sig igenom? Jag höll på att ge upp flera gånger, minns inte när jag senast kände en sådan tyngd inför att läsa ut en bok. Det handlar mycket om att en stor del av boken är uppbyggd kring Claires brev till sin mamma. Jag har skitsvårt för brev och dagboksanteckningar i böcker men ibland kan det funka. Här tycker jag inte att det gör det. Jag blir tokig på Claire emellanåt även om jag såklart är medveten om den enorma skillnad i tid och kultur som skiljer oss åt. Men hon är samtidigt modig och naiv och barnslig på något vis. Sen gillar jag verkligen inte hur romanen inte håller ihop sig själv. Det blir såna extrema hopp. I ett brev kan en konflikt vara i full gång för att i nästa kapitel redan vara överspelad. Kanske har Anne velat vara sin mors historia för verklighetstrogen. För läsarens del hade det nog varit bättre om hon vågat ta steget från breven till att skildra mer och fylla ut tomrummen dem emellan.

Alldeles i slutet glimmar boken till så  som jag hade hoppats att den skulle göra mycket tidigare. Det är när känslan av tiden som har gått, livsöden som har utspelat sig, blir tydligt skildrat. Då blir jag berörd och sorgsen. Sen kastar jag mig på google för att se vad jag kan hitta om Claire och Yvan – tyvärr inte så mycket.