fågelbarn 200x300 Mörker som omväxlingTitel: Fågelbarn
Författare: Christin Ljungqvist
Utgiven: 2013
Förlag: Gilla förlag
Adlibris ¦ Bokus

Så urtypiskt mig, när “alla” andra upptäcker den nysläppta Rävsång letar jag mig fram till Fågelbarn som kom förra året. Berättelser av det här thrillermörka slaget läser jag sällan. Det är som alltid vad det gäller omväxling – en slags av befrielse. Som när man kliver ur en låst kroppsställning och kan röra sig lite friare. Typ. Jag tycker alltså det är spännande att upptäcka något annat.

Christin Ljungqvist bemästrar onekligen förmågan att skriva så att obehag uppstår. Berättelsen har övernaturliga inslag (huvudpersonen Hanna ser spöken) men det är absolut inte det som är obehagligt, det är istället de spända och farliga relationerna inom Hannas familj. Det är i dessa relationer jag tycker boken blir så bra. I dessa relationer hålls berättelsen så tät, den skälver av spänning. Hannas ömma relation gentemot den yngre brodern Samuel, det ständiga hotet från storebrodern Jens och så föräldrarna som man inte alltid vet var man har, men där pappan hela tiden bär på ett hat mot Jens och mamman försöker skydda hur obehaglig sanningen än är.

Jag har lite svårt för det övernaturliga inslaget. När Hanna i början av boken ser “följare” tänker jag fånigt nog på Facebook-följare. Just att Hanna ser och förhåller sig till spöken slår lite hål i den här annars täta berättelsen för mig. Samtidigt har det en funktion. Jag vet ju inte om spökena finns eller om de bara finns för Hanna. Spökena är det som gör att Hannas sanning inte tas med trovärdighet av föräldrarna för hon har alltid fått för sig så konstiga saker. Berättelsen är inte kronologisk utan pendlar mellan ett före och ett efter för att sedan vävas ihop. Jag gillar det, samtidigt som det ett par gånger blir lite rörigt för mig. Sen hakar jag upp mig en del på att så många ord är kursiverade, som för att lägga extra vikt vid dem. Det känns okej om det görs med måtta, men här är det ofta flera gånger per sida. Det som jag tycker är särskilt skickligt är hur så många olika karaktärer och beståndsdelar hålls ihop. Förutom familjerelationerna finns där en intressant relation mellan Hanna och hennes moster Fanny, mellan Hanna och den alltmer frånvarande kompisen Rebecka, liksom mellan Hanna och butiksägaren Pontus som hon praktiserar hos. 

Det här var en ny och spännande läsupplevelse för mig och jag ser fram emot att läsa även Kaninhjärta och Rävsång så småningom.