nattsagor för sömnlösa Nattsagor för sömnlösaTitel: Nattsagor för sömnlösa
Författare: Johanna Wester
Utgiven: 2013
Förlag: Natur & Kultur
Adlibris ¦ Bokus

Det är ingen tvekan om att Johanna Wester kan skriva. Det finns mycket av språket och formuleringarna som jag gillar i hennes debutbok Nattsagor för sömnlösa. Men de första två tredjedelarna (blev det förvirrande?) av berättelsen känns sega. Det är lite för malande och jag tänker ofta att språket sätter krokben för berättelsen. Det är lite synd, för bokens sista bit gillar jag. När det har släppt lite och blivit mer flyt i storyn.

Boken handlar om 19-åriga Olivia som rör sig i Stockholm (mycket på natten), planlöst navigerande, medan hon bär på en längtan. Hon definierar sitt hem som ett väntrum och intrycket jag får är att hon inte är i symbios med sitt liv eller dess miljö alls. Inte ens när vännerna Pascal och Chris fortfarande finns där. Hon hänger sig fast vid sitt förhållande med Josef, som är tillsammans med en ny tjej, och när han ger henne möjlighet att fortfarande vara en del av hans liv blir hon personen han kommer till när han har lust.

Det är några grejer jag inte riktigt förstår i berättelsen. Pascal och Chris målas upp som fiender till varandra, det känns lite för tillrättalagt, jag köper inte riktigt det och med tanke på hur det utvecklar sig känns det som en onödig förstärkare av en intrig. Om jag förstår det rätt har inte Pascal, som är Olivias barndomsvän, ens träffat Josef. I en scen undrar Josef om killen där är Pascal. Hur är det möjligt att de inte har setts om Olivia haft ett förhållande med Josef och Pascal är en så nära vän?

Det finns avsnitt som jag inte tycker är till gagn för berättelsen, och formuleringar som hakar upp sig själva, ett exempel:

Han ska träffa Henne när Hon är klar på annan ort. Hon som också är obekymrad, därför att Hon inte vet. Hon vet inte och jag vill dela ut flygblad vid deras port om allt Hon borde veta.

Sen finns det avsnitt som jag tycker blir särskilt bra. Exempel på det är t.ex. när Olivia ger en tillbakablick på en gång då hon sov över i Pascals våningssäng. Det är första gången Pascal gestaltas på ett sätt som gör honom lite levande för mig. Sen gillar jag tillbakablicken när Olivia och Pascal försvann från ett kollo. Inte för att jag egentligen tycker att det heller behövs, men för att det är bra skrivet. Däremot gillar jag inte drömmarna, jag tror det är ett par drömmar som återges. Precis som det är fullkomligt ointressant att höra folk berätta om sina drömmar i verkliga livet, är det ointressant när romanpersoner gör det.

Det som gör att jag ändå inte fastnar för berättelsen är nog att Olivia och de andra som figurerar inte känns. Det är konstigt det där, för ett språk kan vara bra men ändå träder inte karaktärerna fram. Ändå är det ju Olivia som berättar. Men hon är så långt borta på något vis, nästan kall och likgiltig i det hon berättar. Jag hade nog fallit mer för den här boken om den hade koncentrerats mer kring det som utspelar sig mot slutet.