DSC04323 red Nesser bjuder på läslust

Titel: Eugen Kallmanns ögon
Författare: Håkan Nesser
Utgiven: 2016
Förlag: Albert Bonniers förlag
Adlibris ¦ Bokus

Expressens recensent Valerie verkade inte alls gilla Eugen Kallmanns ögon. Så här skrev hon:

För trots åldersskillnaden på alla figurerna pratar de nästan med samma röst: alla är förnumstiga, lillgamla (även de gamla!) och återberättandet segar ner berättelsen rejält. Intrigen är inte tillräckligt tät för att hålla ens intresse uppe över alla dessa evinnerliga sidor, och ungefär halvvägs känner man att nu borde boken ta slut i stället för att fortsätta fram till dryga 500 sidor.

Att de olika personerna berättelsen kretsar kring pratar med ungefär samma röst stör mig inte alls. Jag tänker inte ens på det. Möjligtvis tänker jag att när Nesser skriver utifrån högstadieeleven Andreas perspektiv, då har han rensat språket en del. Visst hade man kunnat göra hennes språk ännu mer tonårsanpassat men som sagt detta stör mig inte. Mitt intresse hålls upp rakt igenom hela boken och när jag kommer till sida 500 tänker jag att det gärna får fortsätta. Valerie kanske helt enkelt ska läsa andra slags av böcker. Till skillnad från henne njuter jag av det Nesserska språket, det är ju hans kännetecken och den berättarglädje som aldrig verkar sina där det märks att han i varje bok vill komma åt eller utforska något nytt. Det var också vad han sa när jag lyssnade på honom förra helgen, att för att skriva en ny bok så vill han göra det på ett vis han inte gjort förut. I den här är skolmiljön ny, aldrig tidigare har han låtit en berättelse helt utspela sig kring hans tidigare yrkesvärld. Att berätta ur flera olika perspektiv är också nytt och jag tycker det funkar alldeles utmärkt.

DSC04324 red 1 Nesser bjuder på läslust

Det här är inte en kriminalroman för Nesser (trots att den blivit nominerad till Årets kriminalroman) och det är inte heller det för mig. Här finns det en omsorg om att teckna de olika personerna som sätter deras livsberättelser i centrum snarare än mysteriet kring den avlidna läraren Kallmann.

Jag gillar när Nesser skriver så här. Det får mig att sjunka ner i ett slags av behagligt läsflow där jag gillar att vara. Valerie tycks ha så höga förväntningar på romanen. Att den ska vara och uträtta vissa saker. Jag kräver inget av berättelsen, jag tar bara del av den och gillar den, det räcker för mig just vad det gäller den här boken. Och mycket konstigt nog blir jag nästan lite sugen på att vara lärare(!)