notthatkindofgirl Not that kind of girl   skönt att den är över!Titel: Not that kind of girl
Författare: Lena Dunham
Översättning: Annika Ruth Persson & Johanna Karlsson
Utgiven: 2014
Förlag: Norstedts
Adlibris ¦ Bokus

Äntligen över! Det är så jag känner när jag äntligen har läst ut den omtalade boken skriven av Girls-skaparen Dunham. Jag tyckte inte att det var dåligt rakt av, det är inte det. Ibland gillade jag det, men i det stora hela; okej i krönikeform som man får portionerat till sig bit för bit, men som hel bok, uj vad det till slut står mig upp i halsen!

Man har blivit så matad med Lena Dunham, i stora intervjuer, i Babel, på bloggar och i recensioner. Och hört så mycket om att debutromanen ska vara rolig och igenkännande för en hel generation. Caitlin Moran säger ju det på omslaget: “För en generation av tjejer är hon grejen…” Varför nämner hon inte vilken generation för jag fattar faktiskt inte. Lena Dunham och jag tillhör visserligen samma generation, men nej jag skrattar och nickar mig inte igenom hennes snortande struliga förbindelser med diverse killar som jag inte för fem öre kan hålla ordning på kronologiskt eller överhuvudtaget. Och hur är det möjligt att en tjej som är uppvuxen i en privilegierad konstfamilj ska kunna göra sina livserfarenheter så pass allmängilitiga att de talar för en hel generation? Visst saker som kroppskänsla och kärlek och sex kan man väl frikoppla från sin sociala tillhörighet, men det är ändå skillnad att gå och ha ångest i en svensk småstad och ha det i New York med möjligheten att ringa pappas psykolog eller mammas medium.

En gång för en del år sen när jag var singel och i stort behov av något upplyftande att läsa, spontanköpte jag en bok som heter Handbok för gravida. I sig mycket ironiskt eftersom jag befann mig extra långt från den möjligheten, men jag fastnade för att boken verkade kul. Och det var den! Jag vet inte om jag hade upplevt Dunham’s bok som roligare om jag läst den då, kanske. Ibland tycker jag det är roligt nu också, hon känns verkligen sådär naturlig med att få fram komiken i sina livserfarenheter, men mest vill jag att det ska ta slut.

Jag tänker konstigt nog mycket på Elsa Billgren när jag läser den här boken. Inte så att de alls verkar ha samma stil i vare sig person eller språk, men det finns ändå en del beröringspunkter; uppväxten i konstfamilj, flanerandet i innekretsar med mycket uteliv, ett vad det nästan verkar som behov av att offentligt blöta sitt hjärta och smärta. Det är fascinerande att man vill bjuda så mycket på sig själv, det är emellanåt spännande. Men jag hade hellre haft den här boken som bredvidläsning, som man kan fånga upp då och då, att läsa allt i ett sträck känns bara så långdraget.