Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Rävsång av Christin Ljungqvist

ravsang Rävsång av Christin LjungqvistTitel: Rävsång
Författare: Christin Ljungqvist
Utgiven: 2014
Förlag: Gilla förlag
Adlibris ¦ Bokus

I den fristående uppföljaren till Kaninhjärta och Fågelbarn får vi återigen träda in i en familjs mörker där de outtalade orden växer och gror till tyngd. Finns pappa dör i sviterna av sin alkolism och Finn flyr, utan ett ord, till en utlandsvistelse som varar i ett och ett halvt år. När boken börjar har han precis kommit tillbaka. Han måste möta mamma, systern Ester, flickvännen han hade och vännerna. Och han måste möta hans fars skugga som fortfarande dröjer sig kvar i lägenheten.

I Fågelbarn tyckte jag att Ljungqvist lyckades så bra med att få fram obehaget i familjehistorien, i de delarna hölls berättelsen så tät och det var omöjligt att inte vilja läsa vidare. Hon lyckas med att plantera den där läsa-vidare-viljan även i Rävsång. Och att sila fram den där känslan av obehag som kan uppstå i en familj av så “lite” som tystnad och outtalade ord. Det övernaturliga inslaget letar sig snart in i berättelsen, man får aningar om att Finn uppfattar sin döda pappa. Snart förstår man även att den nyinflyttade grannen är Hanna, från Fågelbarn och tanken på att dessa berättelser går in och ut i varandra är spännande. Jag försöker hela tiden minnas om det som utspelar sig i Hannas liv i Rävsång kan ha funnits med i Fågelbarn, men man får för få pusselbitar av hennes liv för att jag ska kunna minnas.

Som läsare har jag lättare att “köpa” det övernaturliga inslaget i den här boken än vad jag hade i Fågelbarn. Jag tycker det är mer trovärdigt ihopvävt med berättelsen. Jag tycker inte att familjehistorien är lika stark och gripande som i Fågelbarn, ändå väl skildrad. Och precis som i Fågelbarn känns det som att allt har skrivits med omsorg, även relationerna Finn har till sina vänner och sin syster. Systern Ester känns förresten som bokens mest trovärdiga persongestaltning. Vet inte hur många gånger jag ser min lillasyster framför mig, haha! För Finn framträder inte lika starkt för mig. Jag tycker dock det är oerhört modigt att ha valt att han ska stamma. Det stör inte läsningen alls.

Det finns några inslag i boken som jag inte riktigt kommer överens med. Det ena är Finns statusuppdateringar på Facebook. Jag upplever en oerhörd diskrepans mellan dessa och allt vad som pågår i hans liv, vilket gör att de känns så onödiga. Sen kommer jag på att är det inte så det är på riktigt? Vi slänger ut några ord som omöjligt kan representera det komplexa nät av händelser som våra liv är och ändå får dessa uppdateringar representera oss. Men ändå gillar jag det nog inte. Det fyller lite mer funktion när även kommentarerna till hans uppdateringar finns med. Då får man lite känslan av “helheten av hans liv” inklusive de sociala medierna.

Sen har jag oerhört svårt för citat i böcker. I The Silkworm inleddes varje kapitel med ett citat och jag struntade till slut helt i dem. Jag har så svårt att läsa och sen försöka tänka att de där orden ska ge något extra slags av djup eller dimension till berättelsen. Här det många låtcitat eftersom Finn är musikintresserad och skriver egna låttexter. Jag skummar dem oftast, jag kan inte ta till mig det. Jag minns att jag i tonåren, som många andra, var tokig i citat, så kanske ger det något till andra läsare.

Den sista saken som jag reagerar lite på och som jag inte tror jag upplevde i Fågelbarn, är att språket ibland känns väldigt upphackat. Som copywriter har jag haft en förkärlek för att korta ner och trimma meningar, men här blir det ibland för mycket för min smak. Det bryter av läsflytet lite. Ett exempel är:

Lyssnade på Ivar och Markus prat om Göteborg som studentstad, cykelstad. Festivalstad. Restaurangstad. Hur bra Göteborg var, på alla sätt. Som ett par patrioter. Trots att Ivar var från Kungälv.

Jag tycker ofta det är den där lite hackiga stilen på språket och jag inser att jag saknar lite längre meningar (har börjat svänga om efter att tidigare ha haft förkärlek för korta). Här förstår jag t.ex. inte varför uppräkningen börjar med kommatecken, för att sedan följa med punkt. Vore intressant att veta om det finns en särskild tanke bakom.

Slutligen vill jag bara återigen säga vilken fin återresa till Götet det här var för mig, vilket jag skrev lite om här. Och vilken läsvärd bok jag tycker det är!

3 Comments

  1. Intressanta tankar! Jag tänker angående språket att Ljungqvist verkligen lyckats med det många författare misslyckas med – hon har givit sina karaktärer i de fristående böckerna helt egna röster! Eftersom varje roman utgår från en ny person gör det inte mig något utan tillför en viss känsla. Och angående kommatering och punkter – det ger ju mer tryck och längre paus med punkter istället för komman (fast det egentligen fortfarande är uppräkning)… Val av punkt/komma ger en vink om hur man kan läsa (tänker jag som svensklärare).

    • Kristin

      January 9, 2015 at 2:23 pm

      Precis, jag läste någonstans att det läggs mindre vikt idag vid att skapa egna röster åt karaktärer i böcker. Det är kul när en författare har lyckats bra med det. Jo, jag förstår att det är meningen att det ska bli en viss rytm i språket på det viset, jag tror att jag inte riktigt hängde med på den utan hade önskat en mer böljande rytm :).

      • Jag som brukar högläsa för eleverna tycker ju ledtrådar i form av komman och punkter m.m. är guld värt! (; Men om man läser tyst tolkar man det ju inte riktigt på samma vis… (:

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*

*

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright