Tisdagskvinnorna Läsdagbok: TisdagskvinnornaTitel: Tisdagskvinnorna
Originaltitel: Die Dienstagsfrauen
Författare: Monika Peetz
Översättning: Birgitta Wernbro-Augustsson
Utgiven: 2013 (på svenska)
Förlag: Liebel förlag
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Chicklit för tanter? Jamen, jag känner mig ju ofta som tant så den gick hem hos mig :).

När jag började läsa Tisdagskvinnorna hade jag precis slagit igen pärmarna på En tesked jord och hav.
Att gå från en gripande historia i Iran till vad som under de första sidorna tycktes mig vara någon slags av chick lit för tanter, fick mig att slå ifrån direkt.

Introduktionen av de fem väninnorna som umgåtts i 15 år sedan de först läste en franskakurs tillsammans, kändes som en text jag skulle kunna ha läst på min skrivarkurs. Inte så att texter på en skrivarkurs per automatik inte är bra, utan mer för att det kändes som en debutanttext. En trevande text som var tvungen att fastställa saker, som att hon är den ordentliga, hon är den med misslyckade relationer etc.

Men jag fortsatte uppenbarligen att läsa, dels pga nyfikenhet hur berättelsen skulle hålla ihop. Ett frö av spänning sås nämligen i bokens början. Judiths man, Arne, har gått bort i sjukdom och just i sitt dödsögonblick kommer han på att han gömt sin dagbok från sin pilgrimsresa till Lourdes så att Judith kommer att hitta den. Det är alltså något med dagboken. När de fem kvinnorna ska bestämma sin årliga gemensamma utflykt släpper Judith beskedet att hon tänker gå i sin mans fotspår och pilgrimsvandra till Lourdes. Och under denna vandring utspelar sig den största delen av boken.

Monika Peetz lyckas med några av kvinnoporträtten, om än på en underhållande och inte så djup nivå. Porträttet av Judith, Caroline, Eva och Kicki känns okej. Den som känns smått onödig för historien är Estelle. Hon glider omkring med sin rullväska någonstans i periferin och gör varken till eller från.

Peetz lyckas också vara humoristisk på ett lagom vis. Jag hittar avsnitt som är riktigt underhållande. Jamen som när Arne dör med orden “rent teoretiskt”, vilket Judith tycker är helt obegripligt att yttra som sista ord.

Miljön längsmed pilgrimsleden finns där, om än inte så djupt beskriven. Ändå tillräckligt för att jag ska bli sjukt sugen på Frankrike och på att vandra. Och så finns det som är bokens kärna – historien om vänskap och relationer sett ur mycket olika kvinnors perspektiv.

Jag gillade den här debutboken. Den var lättläst och underhållande och den bar på något jag absolut inte trodde att den skulle ha under de första sidorna. Och mysteriet med Arnes dagbok leder faktiskt till något jag inte alls hade kunnat gissa.