Renhet Renhet av Jonathan FranzenTitel: Renhet
Författare: Jonathan Franzén
Översättare: Rebecca Alsberg
Utgiven: 2015
Förlag: Brombergs förlag
Adlibris ¦ Bokus

Jag kämpade en hel del med Jonathan Franzen’s uppmärksammade roman Renhet. Kanske de första 200 sidorna (av totalt 586). Jag tyckte det var lite segt, jag hade svårt att hitta ett flyt i språket och hakade upp mig på en del ordval (liksom ganska många korrekturfel). Jag reagerade t.ex. på översättningen till “tjocka” som användes flitigt på ett ställe. Visst, det kanske är någon variant av dimma översättaren har velat förmedla, men vet gemene man vad som är skillnad på “tjocka” och “dimma”? Jag har ingen aning. Jag hade även svårt för ordvalet “veckända” istället för t.ex. “veckoslut”, ordet “tubba” och “hampa sig” (varför inte bara skriva “slumpa sig”) etc. Onödigt knepiga ordval tyckte jag.

Sen undrar jag verkligen över formuleringarna “Kan ett system bli mer fubar än så?” Vad betyder “fubar”, någon som vet? Finns inte med i SAOL och det enda jag kan googla fram är att det är en engelsk förkortning av fucked up beyon all recognition. Om det är vad som avsågs är det inte särskilt tydligt. En mening som jag läste om och om igen innan jag förstod var följande:

Prästen bar hela den utstyrsel som ankommer en schismatikerkliché – helskägg, stämmer, urblekt jeansjacka, stämmer, trendigt kopparkrucifix, stämmer…

Jag antar att “stämmer” är översatt från “check”, eller? Så som man säger när man checkar av grejer. Men har ni någonsin hört att man säger “stämmer” istället? Jag tyckte det blev knepigt.

Hursomhelst, de här problemen med läsningen hade jag i början av boken och sen släppte det ganska rejält och jag tyckte att allt flöt på mycket bättre. Och ju längre in i berättelsen jag kom desto mer fascinerande blev den. Det var också en häftig känsla när personernas livsberättelser började vävas samman och jag började se t.ex. den skrämmande tråden mellan Stasi och dagens övervakade internet, vilket jag antar är en del av den samhällskritik Franzen vill lyfta fram.

Starkast är ändå skildringen av personerna och deras öden. När Franzen gästade Babel sa han något i stil med att han hade varit rädd att han tagit i så mycket vg. personerna att ingen skulle känna igen sig. Och visst är det en del rejält speciella figurer, men ändå aldrig så att de inte blir trovärdiga. Någonstans därute är jag övertygad om att dessa personer finns. Jag tycker det är häftigt hur Franzen har “hittat” dessa karaktärer, där har han lyckats göra en rejält konststycke på något vis. Dynamiken, utbytet, kärleken, avskyn och grälen mellan bokens karaktärer är otroligt starkt skildrat. Jag får en rejäl klump i magen vid några tillfällen. Jag tycker även att vissa delar av boken är så oerhört fint skrivna. Jag minns t.ex. ett avsnitt när Pip precis har kommit till Bolivia och får med sig en annan anställd för att bada i en sjö. Och även hur slutet skildras för Pips del. Det är filmiskt fint på något vis.

Trots tragglandet i början tycker jag att det här var en av förra årets stora läsupplevelser. En mastig och häftig bok.