salladsnatter Salladsnätter   boken jag gav uppTitel: Salladsnätter
Författare: Vanessa Barbara
Översättare:  Hans Berggren
Utgiven:  2014
Förlag: Natur och kultur
Adlibris ¦ Bokus

Det har hänt endast ett fåtal gånger i hela mitt läsliv att jag inte har fullföljt en bok. Det betyder inte att jag inte har läst böcker som jag gärna hade slutat läsa. Jag har helt enkelt varit för envis, alltid tänkt att jag måste ge det en chans, känt att jag måste fullfölja uppgiften. Nu tycker jag att jag är gammal nog för att ha kommit över det. Salladsnätter hade jag förväntningar på, bara omslaget skapar ju förväntningar. Författaren, Vanessa Barbara, lyfts även fram som en av de viktigaste litterära rösterna i dagens Brasilien. Men varje gång jag slog upp boken kände jag ett motstånd, en olust att läsa och varje gång jag läste tappade jag hela tiden fokus. Berättelsen lyckades inte ens efter halva boken att trigga min vilja att läsa vidare.

Problemet är att berättelsen aldrig tycks ta fart. Det känns som det enda jag harvar runt i är personbeskrivningar som så uppenbart ska vara märkvärdiga att det blir obekvämt. Jag väntar och väntar på att det ska börja någon gång, men det gör aldrig det. Otto, vars fru Ada har gått bort, framträder aldrig. Vi får tillbakablickar från deras liv tillsammans och beskrivningar av grannarna, men vad är det som är syftet undrar jag gång på gång. Är det att jag ska tycka att Otto och Ada haft det bra tillsammans trots en del smågnabb och att Otto nu har det tomt även om han är omgiven av sina grannar? Eller vad är det? Jag får inte fatt på kärnan. Det står på bokens baksida att Otto börjar misstänka att Ada varit delaktig i någon slags av mörkläggning som skett i kvarteret. Men när jag läst mer än halva boken och vi inte ens fått en känsla av det undrar jag om just den berättelsen någonsin kommer att börja.

Barbara skriver inte dåligt, men hennes berättelse är alldeles för löst sammansatt för att jag ska förstå den.