siddhartha cover Siddartha av Herman HesseTitel: Siddartha
Originaltitel: Siddartha. Eine Indische Dichtung
Författare: Herman Hesse
Översättning: Nils Holmberg
Utgiven: 1922 (denna utgåva 1950)
Förlag: Albert Bonniers förlag
Adlibris ¦ Bokus

Herman Hesse fick nobelpriset 1946 och enligt Wikipedia har hans mest kända romaner Stäppvargen, Siddartha, Narziss, Goldmund och Glaspärlespelet, det gemensamma att de handlar om sökandet efter andlighet och utanförskap. Eftersom min sambo har pratat så mycket om vilken bra bok det här är var mina förväntningar ganska höga. Första kapitlet hade jag oerhört svårt med. Det var ovant med Hesse’s formspråk och den religiösa kontexten. Sambon sa då att snart skulle jag ha vant mig och det gjorde jag verkligen. Språket är böljande, poetiskt, sagoaktigt och man flyter med. Sagoaktigt känns även berättelsen så som den berättas. Det är också ovant. Jag har en upplevelse av att det inte är så jättemycket som faktiskt utspelar sig i själva boken, utan mer en återberättelse där ganska mycket “läggs fram” istället för att gestaltas. När jag berättade det för sambon sa han att ändå hade han sett alla bilder och miljöer, och det gjorde jag också.

Siddartha som föds som prästson förväntas följa läran, men han bryter upp från sin far och vandrar med samanerna som lever ett asketiskt liv med fasta och meditation i sitt sökande efter andlighet:

Ett mål, ett enda, föresvävade Siddartha: friheten från törst, från önskningar, från drömmar, från glädje och sorg. Att dö bort från sig själv, icke längre vara ett jag, att i tomheten finna hjärtats ro

Men efter några år med dessa börjar han att ifrågasätta samanernas eviga sökande, fastan och meditationen framstår som en kortvarig flykt och bedövning, på samma sätt som människorna i det världsliga livet flyr och bedövar sig med andra medel.  Efter ett möte med den heligaste läraren av dem alla, Buddha, bryter Siddartha åter upp. Han börjar sitt sökande på egen hand genom egna erfarenheter och tas helt upp i det världsliga livet i staden där han blir en framgångsrik och rik köpman.

Siddartha är en berättelse om att finna sin egen väg i livet. Om att ifrågasätta lärorna som redan har särskilda anvisningar för hur sökandet ska se ut. Att forma sin egna lära utifrån sina egna erfarenheter. Det är en tankemässigt stimulerande bok och på många vis tröstande. Även om jag respekterar att människor ansluter sig till en särskild tro har jag alltid haft övertygelsen om att jag kan hitta vägledning utifrån mig själv och mitt hjärta, hitta min egna väg, precis som Siddartha. Jag blev dock inte lika tagen av boken som min sambo verkar ha blivit. Vi pratade om att det kanske har med tidpunkten att göra. Han läste den när han precis var på väg att flytta hemifrån. För mig framstår berättelsen inte som en aha-upplevelse, utan mer som en självklarhet. Men den är fin och kanske skulle den passa många ungdomar som står inför sina första sökande steg utanför familjehemmet.