Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Sjömannen som föll i onåd hos havet

sjömannen som föll i onåd Sjömannen som föll i onåd hos havetTitel: Sjömannen som föll i onåd hos havet
Författare: Yukio Mishima
Utgiven: 1963
Förlag: Lind&Co
Adlibris ¦ Bokus

Det här liknar ingen bok jag tidigare läst. Det är inte så ofta man har den läsupplevelsen. Jag tror inte heller att jag någonsin har markerat så många sidor, trots bokens ringa omfattning. Dels p.g.a. bra, vackra, poetiska formuleringar jag vill gå tillbaka till, dels p.g.a. passager jag vill återvända till för att bättre förstå berättelsen. För Mishimas romankaraktärer, den 13-årige pojken Noboru, hans mamma, änkan Fusako och sjömannen Ryuji, är komplexa. Eller egentligen är det Noboru och Ryuji som har tankegångar och filosofier om livet som är svåra att följa. Samtidigt som vi tar oss djupare in i deras komplexa inre, utvecklas en sorglig historia.

Känner ni till författaren Mishima? Han beskrivs som en av Japans mest produktiva och internationellt mest uppmärksammade 1900-talsförfattare. Han var nationalist som ville återgå till det forna kejsardömet. Han bildade en högerextremistisk studentrörelse och försökte genomföra en statskupp, varefter han begick självmord, s.k. seppuku. Mishima var homosexuell men kom aldrig att leva öppet som det.

Det är omöjligt att läsa Sjömannen som föll i onåd hos havet utan att grubbla över hur romankaraktärernas tankegångar går ihop med Mishimas egna. Hos både Noboru och Ryuji finns en slags tro på att de står över det vanliga banala livet som de föraktar. Ryuji är övertygad om att det måste finnas ett särskilt ärofyllt öde för honom och Noboru är övertygad om att han är ett geni:

“…och säker på att livet bestod av några få enkla signaler och beslut, att döden slog rot redan i födelseögonblicket och att människans enda utväg var att vattna och vårda den, att fortplantning var en fiktion och att alltså även samhället var en fiktion…”

Till en början verkar sjömannen som Noborus mamma förälskar sig i, kunna nå fram till Noboru i egenskap av en fulländad manlig figur. Men när Ryujis mänsklighet blottas fallerar Noborus bild av honom och han börjar formulera anklagelser mot honom. Det är inte alltid helt lätt att följs Ryujis och Noborus komplicerade syn på livet och döden och äran. Men jag uppfattar det som att någonstans så möts sjömannens och barnets tankegångar, de liknar varandra, utan att de själva är medvetna om det. Och det är det som gör berättelsen ännu mer sorglig.

Havet och Ryujis känslor inför livet som sjöman är ständigt närvarande. Det slår mig att Mishima antingen måste ha varit väl förtrogen med livet ombord eller gjort en hel del research. Ibland är det så vackert skildrat att jag måste läsa om och om igen:

“Plötsligt trängde en fartygssirens långa klagoskri in genom fönstret och dränkte det dunkla rummet – ett skri av oändlig, mörk, uppfordrande smärta, kolsvart och blank som en valrygg och tyngd av ebbens och flodens alla lidelser, minnen från resor utan tal, från fröjderna, från förödmjukelserna – det var havet som skriade.”

I följande passage är det skildrat hur Noboru både beundrar och föraktar sjömannen:

“Men vad han ville ha var inte kunskaper utan den gröna droppe som sjömannen skulle lämna kvar när han en dag reste sig upp mitt i en historia och svävade ut till havs igen. […] Men för varje dag som gick klibbade en ny, äcklig lukt av land fast vid sjömannen: lukten av stekos, lukten av lustigheter och möbler som aldrig rubbades, lukten av hushållsböcker och söndagsutflykter…alla de vidriga lukter som folk på landbacken stinker av – stanken av död.”

Noboru ingår i ett kompisgäng som tillsammans ser på livet som en tom existens. Deras uppgift är att upprätthålla ordning i tomrummet, som en slags av väktare. Och sjömannen börjar alltmer störa ordningen, gå från hjälte till en kärleksfull far – något som Noboru föraktar, något som måste straffas.

Jag var fascinerad av den här boken, dess litterära och språkliga storhet och fint sammanvävda intrig som berörde mig mycket.

2 Comments

  1. Hej! Sjömannen som föll i onåd hos havet var en av de otäckaste böcker jag läst (jag läser inte thrillers och deckare). De unga pojkarnas känslolöshet skrämde mig verkligen. Jag ville inte ens behålla den i bokhyllan. Däremot tyckte jag mycket om Den gyllene paviljongens tempel. Skicklig beskrivning av en förvirrad hjärnas inre monologer.

    • Kristin

      July 10, 2015 at 6:42 am

      Ja, visst var det obehagligt! Samtidigt gillade jag boken mycket, skulle gärna vilja läsa mer han skrivit.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*

*

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright