DSC 0001 red Små magiska stunder med Tartt

Ni som läst Steglitsan av Donna Tartt, minns ni hur det var att läsa om när Theo och hans mamma råkar ut för explosionen på konstmuséet? Jag minns så tydligt hur jag i den stunden blev så fascinerad över hur Tartt’s berättelse just då passerad en gräns bortom orden, mycket flummigt jag vet. Men plötsligt så var jag så inbegripen i Theos upplevelse, mitt inuti det vita bombdammet, splittret och förstörelsen. Jag förstår inte riktigt hur hon gör när hon skriver så, men plötsligt finns det inget annat alternativ för läsaren än att vara fast i hennes berättelse.

Igår upplevde jag en snarlik upplevelse med Den lille vännen. Det var när Hely plötsligt i panik flyr in i mormonernas hus och blir fast i den skräckinjagande lägenheten, där det just då finns massor av giftormar instängda i olika lådor. Han flyr in under en sittsäck och ser i panik hur de fyra män han är oerhört rädd för kommer in. Någonstans där, tryckt mot golvet, nära giftormen som kliar sig mot nätet, upplevde jag samma känsla. Jag var där och det var obehagligt, men jag kunde inte ta mig därifrån.

Det är häftigt när någon kan skriva så, små magiska stunder av läsning.