ingen vag tillbaka uppbrott till ett nytt liv Stark historia som får mig att vilja ageraTitel: Ingen väg tillbaka – uppbrott till ett nytt liv
Originaltitel: Kein Pfad führt zurück – Aufbruch in ein neues Leben
Författare: Maria Blumencron / Chime Yangzom
Översättning: Dorothea Liebel
Utgiven: 2011 (på tyska)
Förlag: Liebel Litteraturförlag
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

En bok som påminner mig om ett av de starkaste skälen till varför jag läser böcker – den ger kunskap, insikt och leder till aktion.

År 2000 begav sig dokumentärfilmaren Maria Blumencron med ett filmteam till Himalaya för att dokumentera tibetanska barns utsatta flykt från Tibet, över Himalaya till Dalai Lamas barnbyar i norra Indien. Men när teamet träffade en grupp med flyktingbarn väcktes starka känslor hos Maria – hon tog på sig rollen som extramamma till de sex tibetanska barnen Little Pema, Chime, Dolker, Dhondup, Tamding och Lhakpa. Dokumentärfilmen “Flykten över Himalaya” blev prisad internationellt och redan då gav Maria ut en bok med samma namn. I “Ingen väg tillbaka” har hon tagit hjälp att skriva av ett av barnen, Chime. Tillsammans berättar de vad som har hänt med barnen 11 år senare.

“Ingen väg tillbaka” kan nog kallas reportagebok. Den varvas med Marias och Chime’s kapitel. I Marias kapitel är vi på plats i Indien 2011 och får bit för bit veta vad som hände med de sex barnen och hur de lever i dag. I Chime’s kapitel återkallar hon livet i Tibet och flykten hon gjorde som nioåring. I boken finns även en del faktaavsnitt som berättar om det tibetanska livet och tron och så finns det små avsnitt med aktuella händelser från det pågående förtrycket av tibetaner.

Jag gillar bokens uppbyggnad och tycker den funkar. I början skriver Maria att man kan hoppa över t.ex. faktarutorna och nyheterna. Avsnitten med fakta tycker jag tillför mycket, däremot tycker jag att nyheterna har svårare att smälta in hur angelägna de än må vara. Maria och Chime har väldigt olika stil och ton i sina kapitel och det gör att deras personligheter känns levande. Maria känns mer hetsig, praktisk och stundtals ganska sarkastisk. Chime berättar sin historia lugnt och taktfullt.

Och det blir inte bara historien om hur Marias liv vävs samman med hennes sex tibetanska barn. Det blir också berättelsen om Marias relation till sin mamma och Chimes relation till sin, som hon lämnat bakom sig i Tibet och inte återsett sedan dess. Det väver samman deras liv på ett spännande vis.

Om det är något jag ska anmärka på så är det att boken hade mått bra av ytterligare några korrektursvängar. Det är en del felstavningar. Jag reagerar också över att ordet “plötsligen” används två gånger. Just det har jag försökt tuta i min käre sambo. Som svensk har jag aldrig sett att “plötsligen” används. Så till alla tysktalande: använd “plötsligt”! 🙂

Som en följd av att jag har läst den här boken tänker jag undersöka vad det innebär att bli fadder inom ramen för Marias projekt Shelter 108.

Läs mer om Shelter 108
Shelter 108 på Facebook