Stoner Stoner av John WilliamsTitel: Stoner
Författare: John Williams
Utgiven: först utgiven 1965
Förlag: Natur & kultur
Adlibris ¦ Bokus

Stoner har återupptäckts och hyllats av många – och visst är det något speciellt med de stora penseldragen med vilka  William Stoners liv målas upp. Anspråkslöst, utan några knepigheter, läggs historien fram men resultatet påverkar mig. En slags av sorgsenhet över de människoöden som kapslats in och levts utan att sticka iväg åt varken det ena eller andra hållet. Jag har en föreställning om att många människor, särskilt förr, levde sina liv så som Stoner. Där det inre livet aldrig riktigt luftas, där kommunikationen med den man lever med knappt existerar och där man aldrig riktigt vågar röra varken vid sig själv eller andra.

Jag gillar hur John Williams väver in miljön Stoner rör sig i. Han har en känslighet i sina beskrivningar som tilltalar mig mycket. Som t.ex. här:

 Bortom hyreshusens ojämna konturer glimmade stadens ljus i ett tunt dis som hängde i luften. I hörnet försökte en svag gatlykta övervinna mörkret som slöt sig omkring den, och längre bort hördes ett skratt abrupt bryta tystnaden, dröja kvar och dö ut.

Vad jag reagerar på är såklart hur kvinnorna endast rör sig i ytterkanterna av berättelsen. Visst finns Stoners fru där och tar en del plats, liksom kvinnan han förälskar sig i senare i livet, men det är ändå männens värld denna roman utspelar sig i. Stoners förhållande med sin fru är i sig ett mysterium där man egentligen inte får veta så mycket om vem hon är. Utifrån Stoners perspektiv blir hon bara en omedgörlig person i princip omöjlig att leva med. Men hur är Stoner då att leva med? Ja, det finns en hel del sådana aspekter som saknas. Och det är säkert tidsenligt att kvinnorna får fladdra förbi i ytterkanterna, men det känns ändå ganska trist.