Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Törnrosens nyckel – kärleksfull fantasy med lite svackor

törnrosens nyckel 188x300 Törnrosens nyckel   kärleksfull fantasy med lite svackorTitel: Törnrosens nyckel
Originaltitel: The Twistrose Key
Författare: Tone Almhjell
Översättare: Nina Östlund
Utgiven: 2013
Rek. läsålder: 9-12 år
Förlag: Bonnier Carlsén
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Jag beundrar delvis Tone Almhjells entusiastiska bildspråk, men ofta leder det till förvirring och jag måste läsa om många meningar.

Det var länge sen jag läste fantasy av det här slaget. Som yngre slukade jag dock böcker i genren, bl.a. Terry Pratchett’s omfattande “Discworld”-serie. “Törnrosens nyckel” ska vända sig till 9-12 åringar och det gör mig lite konfunderad. Som vuxen läsare har jag lite svårt att hänga med. Det beror framförallt på två saker:

1) I vissa böcker med fantasyinslag framträder fantasyvärlden så trovärdigt. Tänk bara på Törnrosdalen i Bröderna Lejonhjärta eller Landet i fjärran i Mio min Mio. I annan fantasy är omfånget mycket större, fantasyvärlden breder ut sig och kräver kartor, flera böcker, grundligt berättade, t.ex. “Sagan om ringen”. Problemet jag upplever med “Törnrosens nyckel” är att den är för liten och för grunt berättad för att innehålla så mycket fantasy som den gör. Jag kan inte förklara det bättre. Fantasyvärlden Sylver som huvudpersonen Lin kommer till är en värld där barns husdjur lever efter döden, den och texten är fullmatad av fyndiga namn och termer, det ena mer fantasifullt än det andra; Skördarens brunn, Brinnande fågeln, Karavanvägen, Pepparkakskroken, Vandrarsnön, Ärrport, Thelthisk siarsång, Tassfältens gator…det blir lite mycket. Jag tappar ofta bort mig när miljöerna beskrivs.

2) Det andra som gör att jag har svårt att följa berättelsen är det fantasifulla bildspråket. I vissa avseenden gläds jag över att Tone leker så med språket, men ofta tappar hon bort mig som läsare. Ett exempel:

Golvet färgades indigoblått där ljuset föll in genom det färgade glaset, och väggarna var diamantblå, snidade med vita, snirkliga mönster.

En ganska tydlig och enkel beskrivning kan tyckas, men när det blir väldigt många såna beskrivningar blir det svårläst. Jag underskattar absolut inte den yngre läsaren, men jag gruvar mig över hur 9-12-åringar ska hänga med i alla liknande meningar.

Berättelsen tycker jag annars känns helt okej och ganska mysig, men den har sina svackor. Jag lyckas aldrig riktigt få en förståelse för vad hotet egentligen är, varför Lin och hennes älsklingsdjur, gnagaren Rufus, måste utföra uppdraget att rädda isprinsen Isvan. Det är något med att han kan framkalla vandrarsnön som endast kan utföras just den natten och att den här fantasyvärlden Sylver behöver snön. Men varför? Och vet ens Lin och Rufus det? Jag grubblar på det under stora delar av boken och i slutet berättar plötsligt räven Teodor varför. Då känns det ändå mer märkligt. För hur kan Lin och Rufus ha gått in och utsatt sig för faror och äventyr utan att känna till själva hotet?

En annan svacka jag upplever är när Lin och Rufus är jagade av den elake katten Figenskar och papegojan Teriko. De har tagit sin tillflykt till nåt förråd vid en restaurang och Figenskar eller Teriko (minns inte vem) står utanför och rycker i låset och kommanderar att de ska få fram nyckeln till dörren. Sen helt plötsligt är det nytt kapitel och Lin och Rufus är ute och man vet inte hur det hela gick till. Ytterligare ett exempel är när Linn är jagad i Observatoriet och kommer in i Observatoriesalen, ovanför henne breder en stjärnkarta ut sig och “Lin hittade både Orion och Karlavagnen”. Hur har hon tid att stanna upp och observera det mitt under en hektisk jakt?

Jag tycker det är en kärleksfull fantasy-saga som är mysig på sitt sätt, men jag fastnar inte helt pga. sakerna ovan. Jag gillar dock drivet i berättelsen och jag gillar slutet som känns trovärdigt och har en bra relation till det äventyr Lin varit med om, samtidigt som det knyter an till barnets fantasivärld kontra den verkliga världen.

2 Comments

  1. Intressant läsning. Jag tappade faktiskt också bort mig ibland, men jag blev så förtjust i världen att jag förlät den för det så att säga. 🙂 Dessutom håller jag med om att det hade blivit mer trovärdigt om de hade fått veta vad som riskerade hända tidigare, fast jag gillade färden dit ändå. Hur svår den är för barn att läsa det hoppas jag snart kunna svara på i två fall, men vi får se när mina barn ger sig på den. 🙂

    • Kristin

      October 21, 2013 at 8:06 pm

      Ja, jag blev så osäker på om jag hade missat att förstå att de visste varför, men så framgick det ju i slutet att de inte gjore det. Åh, jättespännande att se vad några yngre läsare tycker!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*

*

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright