Tripprapporter Tripprapporter av Tone Schunnesson

Titel: Tripprapporter
Författare: Tone Schunnesson
Utgiven: 2016
Förlag: Norstedts
Adlibris | Bokus

Jag fick ett så skönt intryck av Tone Schunnesson när hon var med i Babel. Avsnittet finns här att se. Hon verkade så oförställd och cool på något vis. Och lite så är också hennes debutbok. Det är inte så ofta man läser en debutbok som verkligen känns som något helt eget men det gör Tripprapporter. För det första är formen speciell, det är som ett konstant poetiskt tankeflöde, ja där kaos blir poesi. Som språkintresserad kan jag fullkomligt älska det här. Som älskare av berättelser kan jag ibland ha svårt för det. Jag har lite svårt efter ca 100 sidor, då vill jag ha en tydligare berättelse att följa för jag vill veta mer om huvudpersonen men det är inte helt lätt att få syn på henne när man är så nära hennes egna tankar. Den här känslan släpper dock och så tycker jag om det igen.

Ibland är formuleringarna helt enkelt geniala. Schunnesson sa ju det i Babel-intervjun att hon ville be om ursäkt för att hon inte var något geni, men det här är väl verkligen inget att be om ursäkt för. Det finns formuleringar här som är kreativt briljanta, t.ex.

Kanske kan detta vara en ny rutin, att bli en havets inandning, på sikt kanske låta mig föras bort, dränkas av salt och vatten, att fastna i en buske av tång, skära upp fötterna på en korall, dö på en sval sandbotten, återuppstå som en blomma växande i kustnära lägen.

Jag gillar när det spinner iväg och jag kan följa det, ibland spinner det iväg och jag tappar det och då kan jag känna att det blir lite för mycket.

Den här dialogen tyckte jag var snudd på genial:

“Du är snygg”, sa jag när han låg med hela sin tyngd över mig och han svarade med en grimas, sträckte ut tungan och gjorde ansiktet oigenkännligt,
“Vad fan gör du så för, så fort man försöker va snäll?” frågade jag
och han svarade med en pojkes röst:
“Pappa”, och oceanerna av mörker bakom ett barns röst som i natten plötsligt säger pappa kan bara vi som lever för våra pappor förstå.

I Babel pratade de om att det är så skönt att huvudpersonen inte ber om ursäkt, hon känner inte skuld eller skam trots sin livsstil med mycket droger, svikna löften, människor lämnade bakom. För mig överväger dock känslan av sorg och ensamhet. För ibland skymtar ju hennes barndom förbi och man förstår att det finns saker där som satt djupa spår, ett arv som varit en anledning till att det blev så här. Hon har ingen känsla för ett hem, det är en plats förlorad i minnet, och jag vet hur det kan kännas när man hoppat runt mycket och till slut inte vet var man hör hemma, rotlöshet kan vara fruktansvärt tärande. För mig är det svårt att känna igenkänning, hennes värld är något helt annat än min, men just rotlösheten och känslan av att inte höra hemma någonstans tror jag kan kännas igen av en hel generation som hoppat runt mellan utlandsvistelser och tillfälliga bostadsorter.

Det ska bli så spännande att se hur Schunnessons författarskap utvecklar sig!