DSC04200 red Trollkarlens arvinge av Ida Öhnell

Titel: Trollkarlens arvinge
Författare: Ida Öhnell
Utgiven: 2016
Förlag: Ohnell
Adlibris | Bokus

Jag hade möjligheten att träffa Ida Öhnell på Bokmässan när hon intervjuades av Skrivarpodden om Crowdfunding (avsnittet är ännu inte publicerat). Hennes bok Trollkarlens arvinge är finansierad så, genom att Ida drivit en kickstarter-kampanj på nätet för att själv få ihop pengar. Jag tycker det är så coolt och fascinerande. Inte bara ska man då ta sig igenom processen att skriva en bok, man ska även projektleda finansieringen. Häftigt att Ida lyckades!

Trollkarlens arvinge riktar sig mot ungdomar/unga vuxna och Ida beskriver det själv som ett äventyr med action, magi, mörker och en mystisk familj. Boken ska vara den första i en längre serie. Berättelsen utspelar sig i modern tid men har anknytning till den nordiska mytologin och naturmystik med influenser av riddarromantik och steampunk.

Min utgångspunkt är att jag läser i princip ingen fantasy nuförtiden. Som ung hade jag dock en period då jag uteslutande läste fantasy och jag har en kärlek till fantasy och äventyr på filmduken.

Berättelsen om Stella och hennes lillebror Jacob tar sin början i vår värld och det första jag slås av är hur bra Ida är på att skriva just den världen. Det är nästan så att jag önskar att det hade fortsatt så för här finns ett språk som jag gillar mycket och saknar i många vardagsskildringar jag annars läser. Det märks även att Ida har en fallenhet för att måla miljöer med ord, t.ex. i stycket nedan.

DSC04201 red 1 Trollkarlens arvinge av Ida Öhnell

Jag imponeras av författare som tar sig an fantasy. Det måste vara mycket svårare att göra fantasy trovärdigt tänker jag. Eftersom världen inte är vår egen, eftersom författaren bygger sin egen värld, uppstår lättare hål där trovärdigheten sipprar ut. Och även om fantasyvärlden består av magi, häxor och trollkarlar så måste läsaren “köpa det”, det får inte finnas stunder då det känns som om man inte gör det för då börjar världen att rasa.

Jag tycker att Idas bok inleds mycket starkt men när vi förflyttas till fantasy-världen så känner jag en skillnad i hur trovärdigt jag upplever fantasyvärlden till skillnad från den verkliga. Det blir ett glapp och det är såklart en svår konst att lyckas hålla ihop en sådan övergång. J.K Rowling lyckas, där köper jag helt och hållet den parallella fantasyvärlden, jag nästan tror på den eller jag vill tro på den och det är det som gör en bra fantasyberättelse för mig.

Men jag blir engagerad i 17-åriga Stella och hennes bror Jacob som vi får följa från deras vanliga liv, in i ett helt annat liv där de är arvingar till trollkarlen Joso.  Och det finns stunder då berättelsen gör vad bra fantasy bör göra, helt drar in mig i den alternativa världen och får mig att vilja stanna där.

Att jag känner att fantasyvärlden inte känns helt självklar kan ha att göra med att enskilda bitar känns igen någon annanstans ifrån. Så sker ju alltid i berättelser, att man gör referenser till andra berättelser, myter och karaktärer, men här reagerar jag på det. Jag tänker Harry Potter om mobbade Jacob (som ju har en trollkarl som pappa) och när målningar rör på sig eller när det är turneringsdags i skolan. Jag tänker Sagan om ringen när det handlar om trollkarlarna och de olika varelserna och folken och striderna. Jag tänker till och med Batman med anledning av Sabbana som vill upprätthålla myten om sig själv genom att gömma sig bakom en mask. Jag hade önskat komma bort från sådana kopplingar, för det hindrar mig från att se världen som sin egen.

I efterhand upplever jag att boken känns uppdelad i tre delar där den första delen är bra, mitten-delen inte håller lika bra kvalitet och den sista delen är riktigt bra. Det svajar lite och det finns saker som tappar mig som läsare, t.ex. när fantasyvärldens historia ska återberättas eller när det sker strider. Jag saknar även att den omsorgsfulla inledningen av Stellas och Jacobs inträde i den nya skolan helt tappas bort. Där tror man att relationerna som börjar byggas upp där ska få en betydelse, att skoltiden ska få en betydelse, men kanske kommer det i senare böcker 🙂 Några få gånger får man berättelsen ur Jacobs perspektiv men jag är osäker på om det hade behövts, om det inte är så att det hade gått att koncentrera det helt kring Stella? Men kanske är också den känslan något som jämnar ut sig om det blir fler böcker där Jacob följs mer.

I slutet av boken tycker jag att Ida lyckas skriva en riktigt bra berättelse som börjar kännas. Det är nästan så att jag hade önskat att hon hade utelämnat lite av all fantasy med magi och energifält och häxor och koncentrerat berättandet där hon är som bäst, nämligen i det som är äventyr men lite närmare vår värld och  i relationerna mellan karaktärerna. Där tycker jag att den här boken är som bäst.

Jag ser mycket fram emot fortsättningen på Idas bokprojekt!

Och nu kanske jag är jobbig men jag tycker även att Ida ska fundera på att skriva ungdomsbok som utspelar sig i den vanliga världen. Det tror jag hon skulle vara riktigt bra på!