underjordiska timmar Underjordiska timmarTitel: Underjordiska timmar
Originaltitel: Les heures souterraines
Författare: Delphine de Vigan
Översättning: Helén Enqvist
Utgiven: 2010 (på svenska)
Förlag: Sekwa förlag
Adlibris ¦ Bokus

Att ha för höga förväntningar kan vara katastrofalt för en läsupplevelse. Och jag hade enorma förväntningar på den här boken eftersom jag fullkomligt älskade de Vigan’s Ingenting kan hindra natten. Underjordiska timmar gavs ut några år tidigare och i den hittar jag inte samma starka berättelse, vilket kanske beror på att Ingenting kan hindra natten handlade om författarens mamma och blev så rörande i sitt utförande.

Den här boken känns bra och viktig. Den tar upp teman som berör mig mycket; individens plats och välmående i stadens och arbetslivets ibland ohumana maskineri. Vi får möta Mathilde som efter åtta år i ledande position på ett företag, börjar frysas ut av sin chef och så småningom kollegorna. Och parallellt träffar vi läkaren Thibault som försöker ta sig fram genom den stad som för stunden mest verkar motarbeta honom. På något vis känns det som att Mathilde ändå är huvudpersonen, det är henne jag fastnar mest för.

Alla som någon gång har jobbat på ett stressigt jobb i en storstad (jag räcker upp handen) kan säkert känna igen vissa drag från Mathildes berättelse. Det är obehagligt. Alla som har haft konflikter på sin arbetsplats blir också påminda om hur det kan påverka hela ens välmående och liv. Jag tycker de Vigan skildrar det bra, även om jag till en början tycker att Mathildes historia är för mycket beskriven istället för gestaltad, men så utspelar sig ju boken egentligen bara under en dag. Jag gillar framförallt den här formuleringen som jag kan identifiera mig så med:

Han betraktar staden, alla dess rörelser som läggs ovanpå varandra. Detta oändliga territorium av skärningspunkter där man aldrig möts.

Det känns som att jag känner så många personer som rör sig i Mathildes och Thibaults världar. Det berömda ekorrhjulet, där ibland vissa förintas när det snurrar för fort. Den här boken är en skrämmande påminnelse om det. Samtidigt tillhör den inte, som väl har framgått, min favoritbok av de Vigan.