ingenting kan hindra natten Verkligheten berör mer än fiktionenTitel: Ingenting kan hindra natten
Originaltitel: Rien ne s’oppose à la nuit
Författare: Delphine de Vigan
Översättning: Helén Enqvist
Utgiven: 2013 (på svenska)
Förlag: Sekwa förlag
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

De Vigan’s uppgörelse med sin mamma, hennes förflutna, hennes sjukdom och svårigheter att ta sig fram i livet – det är fruktansvärt berörande.

Till en början känner jag tveksamhet. Ska det här bli ett torrt, nostalgiskt och sentimentalt porträtt av författarens mamma? Sen blir jag ytterligare tveksam till att Delphine de Vigan blandar en berättelse i 3:e person med kapitel där hon reflekterar över berättelsens fortskridande, hennes ångest och ställningstaganden, funderingar och tveksamheter. Hör inte det mer hemma i ett för- eller efterord, tänker jag. Och måste hon göra så här för att hon inte klarar av att ge oss en fulländad berättelse i 3:e person, för att hon vill hålla sig så nära sanningen att projektet blivit omöjligt för henne?

Men alla tveksamheter släpper drastiskt och plötsligt förstår jag vad genialisk berättelsen är. För det första är det en oerhört gripande skildring över en människas liv som ges, utan att det blir sentimentalt, berättelsens natur håller uppe en viss distans. Men sen är det just att berättelsen till en början trevar fram emellanåt i 3:e person och sedan mer och mer övergår i jag-form där författaren till slut är rösten, som blir så bra. I slutet är författaren en lika stor del av historien som mamman.

Under läsandets gång tittar jag ofta på bokens framsida med fotot av mamman Lucile. Och jag tittar på bokens baksida med fotot av dottern och författaren Delphine. Det blir ofta så när jag läser verklighetsbaserade böcker, jag blir fixerad vid foton där man ser berättelsens huvudpersoner.

Man säger ofta att verkligheten överträffar fiktionen. I det här fallet är familjehistorien vi lär känna just så, man kan inte förstå hur så mycket kan ha drabbat en och samma familj. Samtidigt förblir många av familjehemligheterna oavslöjade, många mysterier ouppklarade och den största gåtan för författaren, hennes egen mamma, förblir olöst.