vi behover nya namn Vi behöver nya namnTitel: Vi behöver nya namn
Originaltitel: We need new names
Författare: NoViolet Bulawayo
Översättning: Niclas Hval
Utgiven: 2014
Förlag: Wahlström & Widstrand
Adlibris ¦ Bokus

I Vi behöver nya namn hör jag rösten från flera av mina absoluta favoritböcker; La vie devant soi av Romain Gary, Amkoullel. L’enfant peul av Amadou Hampâté Bâ och så även lite Kiffe Kiffe i morgon, Vi kom över havet och Komma och gå.

Darlings liv i Paradise, en kåkstad i Zimbabwe, präglas av gemenskapen med de andra ungarna och lekarna de har tillsammans;  att stjäla guavor i det mer välbeställda området Budapest och äta tills magarna är helt stinna, leka Hitta bin Ladin, landleken eller hoppa Andy-över. Det är en uppväxt där svält, sjukdom och död är ständigt närvarande. Där barnen är hårt fjärmade från vuxenvärlden. Där katastrofer genast omsätts i en ny lek. Och i likhet med berättarrösterna i några av böckerna jag nämnt ovan, förlorar Darlings röst aldrig sin värme och tilltro till livet. Hon låter sig aldrig gå under, inte ens när hennes pappa efter många år återvänder från Sydafrika, döende i Aids. Ibland pratar hon om sin moster i Amerika, dit hon en dag ska åka.

Och så gör hon det. Och det är nu den här boken rör sig kring frågor som ligger mig väldigt nära. Plötsligt ska Darling bli någon i ett helt nytt land där inget är som hemma. Och där hemma skriker de efter pengar från Amerika, men vad de inte vet är att Darlings moster sliter ut sig på två jobb och att livet inte alls är så glamoröst som på tv. I början skriver Darling till vännerna hemma, men sen blir det inte mer så. Det livet börjar fasas ut och trots att hon inte känner sig hemma i Amerika, håller hon fast vid sitt liv där mer och mer, delvis tvingad för skulle hon resa hem skulle hon inte kunna komma tillbaka igen.

Bulawayo’s debutroman är en varm och sorglig historia om att vara barn i ett land som först kämpar för självständighet och när den uppnåtts, sviker sitt folk. Det är en berättelse där man får fundera kring definitionen av “ett bättre liv”. Vad är det egentligen? Blir det bättre för att man har mat varje dag, men saknar värmen från de där vännerna som kunde vara för jävliga ibland, men ändå fanns där som en självklar gemenskap att ingå i? Jag berörs av det på samma sätt som i t.ex. Vi kom över havet. Att ha lämnat sitt land bakom sig för att skapa något nytt för att till slut inte känna sig hemma någonstans. Det gamla landet tonas ut till minnen som gör ont varje gång man tänker på dem. Jag hoppas det blir fler böcker av Bulawayo (pseudonym för Elizabeth Zandile Tshele).